Idag rökte jag. två bloss.
Nu har jag om möjligt ännu mera ångest än vad jag hade före och snart kan jag inte andas av all ångest.

Hårda ord och brännande tårar.

Jag ger snart upp.
Orkar inte nu. inte hur länge som helst.
så stark e jag inte. inte så.

De gör bara så oerhört ont i hela mig.
så jävla ont.

och den tanken for genom huvudet idag.
den har inte funnits i min tankevärd på länge men nu kom den hem igen och verkar inte vilja släppa taget.
Undergången är nära, hur hålls man på ytan?

pang

Pang! Rakt in i väggen med huvudet före!
Ungefär så blev det nu.

Jag e så trött, så slutkörd.
Har inga reserver kvar att ta av.
loppu slut.

Oliwer mår skit.
Moffas hjärta säger stop.
mammas bråkar.

Ångesten slog till med besked för en vecka sen och nu gör jag knappt annat än skriker, e frustrerad och gråter gråter gråter.

Jag orkar inte. är ingen supermänniska.

åååh ..
de gör så jävla ont

kontraster

Igår träffade två mammor med sina 4månaders bebisar.
Att bli så medveten om i skillnaden mellan våra världar var som en chock för mig.
Är/var det sådär enkelt med ett friskt barn?
Så små bekymmer?

En helt annan verklighet.

Och ännu en gång förstod jag hur mycket mera man uppskattar det vardagliga efter att ha varit i en situation där hela världen rasade samman, hur man tror sig veta hur det skulle vara men ingen - ingen - kan veta hur det känns före man sitter där själv.

sen tänkte jag på en dikt som jag fick för flera månader sedan och som får mig att gråta varje gång.

Men också på hur enkelt jag kan tycka att det är. hur glad jag är över att vara här och hur oerhört tacksam jag är över att få ha mina barn med mig.
Vi kämpar tillammans, vi gråter tillsammans och vi lever.
Det är bara en helt annan värld, men en färggladare sådan.
En kärleksfullare.

Det är först när man står på kanten och håller på att förlora ett barn man förstår hur oerhört viktigt varje sekund är, hur värdefullt livet är.

sen tänker jag på dethär;

Och dehär :)