tisdag 31 januari 2012

vasa

den 30 november var dagen när vi fick besked om att Oliwer kommer att flyttas till vasa centralsjukhus, avdelning A8 för att lära sig äta själv före hemfärd.
Några timmar senare satt jag i ambulansen med lilla O påväg till vasa. Timo tömde vårt hostelrum och körde efter.

Jag hade ringt till Rasmus och berättat att vi kommer till vasa och att han äntligen ska få hålla i sin lillebror. Då visste jag inte om att vcs har som policy att sätta alla patienter i karanten när de kommer dit från ett annat sjukhus.
Besvikelsen var stor när Rasmus kom till avdelningen men inte ens fick komma in genom dörren utan blev tvungen att stå på andra sidan glasdörren och titta på lillebror genom glas.
En enorm ilska, sorg, förtvivlan tog ett starkt grepp om hela mig i det ögonblicket. Allt kändest så oerhört orättvist. Varför fick inte Rasmus krama om sin lillebror? jag kunde inte förstå och det gjorde så oerhört ont.

Andra dagen i vasa kom avdelningsläkaren Lena på morgonen för att träffa Oliwer och när hon kom nära oss ryggade hon tillbaka och utbrast förskräckt att "vad gör detta barn här? han har helt säkert en till fistel, han måste tillbaka till Tammerfors snabbt!".
Jag blev arg förtvivlad, rädd och jävligt förvirrad av hennes reaktion. Men nu började det verkligen mala på i mina tankar. tänk om hon hade rätt, varför låter han annars såhär mycket, varför kan han inte äta, varför sjunker saturationen så mycket?.. och tårarna rann varje gång vi vr ensamma Oliwer och jag. Jag försökte hålla dem inne men det gjorde alltför ont och jag var så rädd att mista min lilla pojke.

Efter tre dagar släpptes karanten och vi spenderade dagarna i ett familjerum tillsammans med Oliwer och Rasmus. Det var så nära familjeliv vi kom, tillsammans fick vi åtminstone vara alla fyra!
Vi kämpade med matningen och hurrade när Oliwer åt 5-10ml mjölk via munnen. Det lät som om vi höll på att dränka vår egen son men alla sköterskor sa att det var så det kunde låta och att det bara var för Oliwer att lära sig svälja rätt så skulle det nog gå bra. Så vi fortsatte att kämpa.




Efter några dagar hade Oliwers infektionsvärden sjunkit till 7 och läkaren bestämde att alla antibiotika skulle tas bort.
Helt plötsligt var Oliwer utan kanyler, vilken lycka när den sista togs bort! Äntligen skulle han slippa den smärtan.

en och en halv dag senare hade crp stigit igen och Oliwers mående förvärrades snabbt. Han blev igen sugen ren på slem regelbundet och andningen blev svårare och svårare. Han fick också grymma panikattacker när han inte fick alls någon luft och blev blå-grå.

8 december fick vi besked om att vi nästa dag skulle tillbaka till Tammerfors.
Vi var inte ens besvikna av bakslaget längre. Vi ville bara få tillbaka Oliwer till Tammerfors för bronkoskopi så att han skulle få den vård han behövde, så att han skulle överleva.

9 december åkte Oliwer tillbaka till Tays i ambulansen, vi efter i bil.
Skulle vi ha vetat hur grym den kommande veckan skulle bli skulle vi nog inte ha varit lika lugna. Men det var en lättnad att han slapp tillbaka till tays, där visste vi att de hade bättre möjlighet att hjälpa honom.

Sen började den hårdaste och svåraste kampen för Oliwer.
Andningen blev svårare och svårare och hans hudfärg var grå-vit av syrebristen.

bildkavalkad

Det var bättre dagar och sämre dagar.
En grym kamp om livet med mycket smärta men vi ville ge honom så mycket glädje som det bara gick, och jag hoppas att vi gjorde rätt som satt med Oliwer nästan dygnet runt vecka efter vecka, att han känner sig älskad och förstår att vi bara ville hans bästa fast det var en plågsam tid...
Det gör så oerhört ont i hela mig av att se å dessa bilder.
Så ovetande vi var om hur ont han egentligen hade och hur svårt det var för honom. Vi trodde blint på att det skulle bli bättre av sig självt..

<3


Snart, snart får du komma i famnen älskling..

Ibland var det svårt och här e det minuterna före en morfindos :(

Vissa dagar var bättre :)

Dagarna spenderades i gungstolen i mamma och pappas famn.

Biet var alltid med, en vän i nöden :)

bulan i huvudet är av vätska som har läkt ut under huden när två kanyler gick sönder.

tisdag 24 januari 2012

Bakslag

Dagarna gick och det såg ut att börja gå bra. Oliwer var pigg trots allt.
Fyra dagar efter operationen hade han ännu dreneringsslangen till lungorna så vi kunde inte ha honom i famnen utan fick sitta bredvid sängen med honom. Alla läkare och kirurger var glada med hans tillfriskning och vi skulle flyttas bort från intensiven bara blosprovsvaren kom så de såg att allt var ok.

Han hade också börjat få små doser med mjölk via matsonden och det verkade gå bra.
Men blodprovssvaren kom och allt rasade samman.
Oliwer hade crp 114.

I 10 dagar söktes hela Oliwers kropp igenom gång på gång men orsaken till infektionen hittades aldrig. Däremot fick han starkare och starkare antibiotika för att försöka få bukt med infektionen.

Under tiden hade även mjölken tagits bort och han hade full dos med intravenös näringslösning + 3st antibiotika, smärtstillande, kalk, magnesium etc. etc.
Detta gjorde att hans vener inte höll någon längre tid utan vi fick sätta ny kanyl flera gånger per dag för blodådrorna bara sprack av all påfrestning.
Han sögs även ren på slem regelbundet och tillslut, efter 10 dagar av kämpande, började crp värdena sjunka, långsamt.

Tillslut fick han börja med mjölken igen via sonden och vid ungefär 2 veckors ålder fick han första gången smaka mjölk via munnen.
Han sög i sig 15ml på en gång och rosslade som en gammal sönder kaffekokare efteråt, men alla trodde att det bara var tillfälligt.
Så vi började mata honom via munnen, milliliter för milliliter.
Det lät som om man höll på att dränka sitt eget barn varje gång vi kämpade med flaskmatningen, men det sades att det hör till esofagusatresia barnen att de rosslar mycket och har sväljproblem.

Mjölkdoserna höjdes i snabb takt så att vi skulle kunna få bort näringslösningen som gick IV eftersom hans vener höll på att ge upp helt.

Veckorna gick och vi stampade kvar på samma ställe. Oliwer slutade inte rossla och slemsugningen fortsatte dag efter dag. Hans saturation låg helatiden runt 80-90 % och det lät mest helatiden som om han höll på att drunkna.

Kirurgen Jarmo som hade opererat Oliwer sa en dag att han tyckte att Oliwer lät likadan som ett annat barn som han hade haft som patient, han hade också haft esofagusatresi men hade två fistlar till lungorna. Det barnet var det enda med två fistlar som hade blivit opererat i Tammerfors under 25 års tid. Jarmo sa att han hade lite misstankar om att Oliwer kanske också hade två fistlar.
Men det var bara spekulationer och ingenting som kollades upp.
Det sades bara att vi inte skulle glömma risken med att det kunde vara så...

måndag 23 januari 2012

vad är Esofagusatresi?

Sjukdom/skada/diagnos

Esofagusatresi är en medfödd missbildning som innebär att förbindelsen mellan matstrupen och magsäcken är avbruten. Esofagus betyder matstrupe och atresi att det saknas en naturlig kanal eller öppning. För det mesta finns också en trakeoesofageal fistel, en förbindelse mellan matstrupen och luftstrupen (trakea).


Cirka hälften av dem som har esofagusatresi har andra, samtidiga missbildningar, till exempel missbildning av ändtarmen (analatresi), urinvägsmissbildningar, kotmissbildningar, hjärtmissbildning samt missbildningar i armar och ben. Då flera av dessa missbildningar förekommer samtidigt benämns tillståndet VACTERL.

Orsak till sjukdomen/skadan

Esofagusatresi orsakas av en störning under graviditetens femte till sjätte vecka, när mat- och luftstrupen ska delas i två separata kanaler. Orsaken är multifaktoriell och i de flesta fall okänd. Både genetiska faktorer och miljöfaktorer kan sannolikt påverka den embryonala utvecklingen så att missbildningen uppkommer.

Symtom

Esofagusatresi innebär att matstrupen är delad och att det inte finns någon förbindelse mellan mun och magsäck. Den övre delen av matstrupen (esofagus) slutar oftast blint (atresi), medan den nedre delen har en förbindelse från magsäcken till luftstrupen via en fistelgång (figur B).
I vissa fall slutar såväl matstrupens övre som nedre ände blint (figur C), medan det i andra fall finns passage i matstrupen men samtidigt en förbindelse till luftstrupen, en så kallad H-fistel eller trakeoesofageal fistel (figur D). Den förekommer även som egen diagnos utan samtidig esofagusatresi. 
Figur A: Litet barn med normal matstrupe.
Figur A: Litet barn med normal matstrupe.
Figur B: Matstrupens övre ände slutar blint, medan den nedre änden står i förbindelse med luftstrupen.
Figur B: Matstrupens övre ände slutar blint, medan den nedre änden står i förbindelse med luftstrupen. Detta är den vanligaste typen av esofagusatresi med trakeoesofageal fistel.
Figur C: Såväl matstrupens övre som undre ände slutar blint.
Figur C: Såväl matstrupens övre som undre ände slutar blint. Ingen trakeoesofageal fistel finns.
Figur D: Det finns passage i matstrupen samtidigt som det finns en förbindelse till luftstrupen (H-fistel).
Figur D: Det finns passage i matstrupen samtidigt som det finns en förbindelse till luftstrupen (H-fistel). Detta är en trakeoesofageal fistel utan samtidig esofagusatresi.
***
Sista bilden är den ovanliga sortens esofagusatresi med dubbel fistel som Oliwer har. Det är endast 1% av alla som föds med esofagusatresi som föds med två fistlar. 

***
Esofagusatresi leder ofta till att barnen föds för tidigt. De flesta får direkt efter födseln symtom i form av luftskummigt sekret kring näsa och mun, hostattacker, andningsbesvär och blåaktig missfärgning på grund av syrebrist (cyanos). Om det finns en fistel från trakea till esofagus (bild B) överförs mycket luft från lungor till magen, barnets tarmar blir snabbt luftfyllda och buken uppspänd.
Barnen opereras som regel inom de första levnadsdagarna. I de delar av världen där resurser för detta saknas dör barnen av lunginflammation, orsakad av att maginnehållet rinner ut i luftrören eller att barnet får ned saliv i lungorna.
Många barn har också en luftstrupe och övre luftvägar som är mjukare än normalt, vilket efter operationen kan ge symtom i form av en ökad tendens till skällande hosta, som kan låta som hostan vid falsk krupp.
Alla med esofagusatresi har till en början sväljningsproblem i någon form, och många kommer att behöva längre tid på sig för att äta. Detta beror på att matstrupens framdrivande förmåga (peristaltik) är allvarligt störd. Många har också symtom på så kallad gastroesofageal reflux (GER). Det innebär att den normala ventilmekanismen mellan matstrupe och magsäck inte fungerar, utan maginnehållet stöts upp i matstrupen och kan orsaka inflammation där.
Luftvägsproblem som astma, bronkit och lunginflammation är vanligt vid esofagusatresi och kan orsakas av att barnet sväljer fel, att det finns en sjukdom eller försvagning i luftrören eller av reflux. Ibland kan en ny fistel mellan mat- och luftstrupen uppstå och ge sig till känna genom återkommande lunginflammationer.

Diagnostik

Före förlossningen finns hos två tredjedelar ett överskott av fostervatten (polyhydramnios), vilket kan ses med ultraljud. Detta kan ge misstanke om men inte säkerställa diagnosen esofagusatresi, eftersom överskott av fostervatten också kan finnas vid andra tillstånd.
Efter födseln ställs diagnos genom att en ventrikelsond som förs ned i matstrupen inte kan passera till magsäcken. Röntgenundersökning görs först utan kontrast och ibland därefter med kontrast i matstrupens övre del för att fastställa diagnosen.
Hos barn med trakeoesofageal fistel utan esofagusatresi kan diagnosen vara svårare att ställa. En del av dessa barn går i månader eller år med återkommande luftvägsinfektioner, eftersom saliv och maginnehåll passerar över fisteln till lungorna. Det blir då nödvändigt att göra en kontraströntgen med barnet i magläge och/eller undersökning med magnetkamera eller datortomografi för att säkerställa diagnosen.

Behandling/åtgärder

Behandlingen av barnet kräver samarbete mellan många olika specialister.
Det är nödvändigt att sätta in akuta åtgärder redan vid födseln, innan barnet flyttas till barnkirurgisk klinik. Svalget och matstrupens övre del måste sugas rena upprepade gånger och barnet placeras med huvudet i högläge. Ibland är det nödvändigt att ge syrgas.
Esofagusatresi opereras inom de första levnadsdygnen. Operationen sker via bröstkorgen, och den trakeoesofageala fisteln delas innan matstrupens båda ändar sammanfogas. Så gott som alla barn överlever, såvida de inte är mycket för tidigt födda eller har någon annan allvarlig missbildning utöver esofagusatresin. En näringssond läggs under operationen i matstrupen till magsäcken, och någon vecka efter operationen går det ofta bra att börja amma barnen.
Om trakeoesofageal förbindelse saknas är avståndet mellan esofagusändarna ofta längre, vilket gör det svårare att operera direkt. I dessa fall, eller om komplikationer uppstår, måste barnet få sin näring via en konstgjord öppning till magsäcken (stomi) tills operationen kan genomföras efter cirka tre månader. Luftvägarna sugs under tiden rena från slem och saliv tills det går att operera och sy ihop esofagusändarna. Ibland måste delar av tarm eller magsäck användas för att överbrygga det stora avståndet mellan matstrupens ändar.
En isolerad trakeoesofageal fistel utan esofagusatresi opereras när den upptäcks.
Behandlingsresultatet vid esofagusatresi är vanligen gott på lång sikt, även om de första åren ofta innebär en del problem med framför allt sväljning och reflux samt ibland med luftvägsbesvär. Barnen bör därför följas upp regelbundet. Uppföljningen görs med återbesök, kontrollröntgen, undersökning av matstrupen med kameraundersökning av matstrupen (endoskopi) i narkos, surhetsmätningar (pH-mätningar) och tryckmätningar (impedans) i matstrupen. Barn med isolerad trakeoesofageal fistel har färre långtidsproblem än barn med esofagusatresi.
Hos ungefär en tredjedel uppstår med tiden en förträngning (striktur) på grund av ärrbildning i skarven mellan matstrupens båda ändar. Risken är större ju längre avståndet mellan ändarna har varit från början. Förträngningen ger symtom då barnen börjar äta mer fast mat. Ärrområdet behöver då vidgas (dilateras), vilket ofta måste upprepas flera gånger. Det görs i narkos, oftast med en så kallad ballongkateter.
På grund av sväljningsproblem måste barnen äta mosad och finfördelad mat under längre tid än andra barn. Man måste också vara försiktig med födoämnen som lätt kan fastna, som köttbitar, fisk och degigt bröd. Många barn är hjälpta av att dricka mycket under måltiden för att skölja ner maten. Mat som fastnar i matstrupen brukar barnen själva kunna kräkas eller hosta upp. Mindre barn kan man hålla upp och ner. Om bitar av mat blir kvar kan det bli nödvändigt att avlägsna dem kirurgiskt med hjälp av ett så kallat esofagoskop. När barnet har svårigheter att äta kan föräldrarna behöva hjälp av en nutritionssjuksköterska, dietist eller logoped. Ibland kan det behövas stöd från en kurator eller psykolog.
Gastroesofageal reflux behandlas i första hand med syraneutraliserande medicin under de första månaderna och ibland i flera år. I svårare fall måste refluxen opereras när barnet blivit något år.
Vid återkommande lunginflammationer orsakade av en kvarstående förbindelse mellan matstrupen och luftstrupen görs en operation så att fisteln sluts.
Barn med esofagusatresi bör ha kontakt med en barntandvårdsspecialist (pedodontist) för bedömning vid ett till ett och ett halvt års ålder. Ofta behövs förstärkt förebyggande tandvård.

Tonåringar och vuxna

Som vuxen kan man ibland ha kvarstående symtom i form av svårigheter att svälja och sura uppstötningar. Då kan det behövas medicinering samt regelbundna undersökningar för att kontrollera att det inte uppstår inflammation i matstrupen. Det görs genom att ett instrument förs ned till magsäcken (gastroskopi). Nya studier visar att tonåringar och vuxna som är födda med esofagusatresi har en ökad risk för problem med andningsvägarna, till exempel fler infektioner och astmatiska besvär. Detta kan behandlas medicinskt.

källa:
http://www.socialstyrelsen.se

torsdag 19 januari 2012

13.11 - Operationsdagen

Jag minns bara så snuttar från denna dag. Allt är ett enda stort kaos och jag tror de kanske e bättre att jag inte minns för mycket av allt.

Det var blodprover, röntgen efter röntgen och en massa olika ultraljudsundersökningar denna förmiddag. Oliwer förbereddes för operation.
Tre kirurger kom och pratade med oss och försökte förklara lite vad de skulle göra.
De ritade upp snabbt på ett papper ungefär hur de trodde att det såg ut inne i Oliwer.
Ingen röntgen eller Ultraljud kan ge en klar bild av hur det egentligen ligger till, utan det ser man först när man har snittat upp barnet och håller på med operationen.


Jag frågade hur länge efter operationen vi kommer att behöva vara på sjukhus och fick faktist en chock när jag fick som svar, mellan 3-5 veckor. Det kändes då som en evighet och jag tror att i den stunden fattade jag att det var på riktigt. Det pratades om mjuka strupar och en fistel till lungorna. Jag hade aldrig hört ordet fistel förut, ännu mindre Esofagusatresi.

Men det positiva var, att alla röntgen som hade tagits i Jakobstad var nästintill felaktiga. Hjärtat var på rätt plats och hade inga missbildningar, lungorna likaså. Men han har ett revben för mycket och därmed också en kota som är delad. Inget livshotande dock.


Vi satt med Oliwer hela dagen och det enda jag tänkte var; "detta får inte bli sista dagen tillsammans. Jag går inte med på det."

Klockan tre på eftermiddagen ringde de från kirurgiavdelningen. Han skulle då köras ner och det var dags att lägga honom i koppasängen.

"kom ihåg lilla vän att jag väntar här på dig sen när du vaknar"

"Jag väntar och du ska veta att du har hela livet framför dig älskling, 
du måste kämpa nu, mamma älskar dig!"

Och så gick vi med honom ner till kirurgiska, dörrarna stängdes och jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Timmarna gick och jag minns inte så mycket av vad vi gjorde, men ca kl 20:00 kom en sköterska och sa att vi får komma in nu, han har kommit upp från operation och allt hade gått bra. härligaste känslan i hela världen, han klarade det!!!


Andningsmaskinen var på ända till klockan 01 på natten när han vaknade och ville andas själv.

Nu hade vi bara tillfriskningen framför oss, och de små tillfrisknar snabbt sa alla.


så vi höll honom i handen och väntade...

onsdag 18 januari 2012

resan vi inte hade bokat men fick ändå

Jag var gravid och hade stora förväntningar och drömmar om hur det skulle bli att komma hem med vårt andra barn. Allt vi skulle göra, hur skönt det skulle vara att få ta det lungt och komma in i nya lugna vanor med två små troll hemma. Rasmus skulle vi sätta på halvtids dagvård så att han skulle få lära känna sin nya lillebror ordentligt och få vara med oss.
Så fint det var i mina drömmar och så annorlunda allting blev.

Jag började ana oråd redan några dagar före Oliwer föddes. 
Två dagar före, den 10.11, slutade jag helt plötsligt känna fosterrörelser och åkte in akut för kontroll. Men allting var ok, han sparkade bara lite svagare så att jag inte kände det lika mycket.
Den 11.11 var det andra saker som hände. Förvärkarna satte igång sakta men säkert och tillslut efter flera timmar av tidtagning ringde jag till Timo och sa att vi får nog åka in till bb igen nu. 
Förväntningarna var på top, samt ångesten över själva förlossningen satte igång ordentligt. (jag hade en relativt allvarlig ångest över den före.) 
Men ingenting. 
När jag fick sonderna påsatta och det började ritas sammandragningar, rörelser och hjärtljud blev det lungt i magen. Men efter en tid började sammadragningarna igen ändå och jag fick ligga kvar en stund till. Ingenting syntes på pappret, maskinen ritade inte en enda kurva men jag kände ju hur hela magen spände ihop sig med kraft. 
Sjuksköterskan trodde kanske inte riktigt på mig och sa att dom snart skulle ta bort sonderna och att jag får åka hem och vila. Hon väntade dock en liten stund till - som tur var.

Efter en riktigt stark sammandragning försvann helt plötsligt bebins hjärtljud, de sjönk med fart och vägrade stiga på en tid som kändest som en evighet.
Minerna i sköterskornas ansikten berättade allt och läkare ringdes in. 
Blodgrupp kollades och det pratades om akut snitt. 

Men allt blev bra igen så det blev inget snitt. 
men oron fanns kvar hos mig, starkt.

Jag slapp däremot inte hem, vilket jag var tacksam för, utan dom skrev in mig direkt och sa att jag måste vara under uppsikt. 
Tiden gick och det kollades mycket hjärtljud på bebin men själva förlossningen värkade ha stannat av för värkarna fanns nog kvar men blev inte starkare utan fortsatte på samma sätt. 
Några gånger under dagen hände samma sak igen, hjärtljuden sjönk med fart efter en sammandragning och varje gång det hände fick jag plinga på klockan så kom sköterskan och skrev upp det. 
Oron fanns i deras ögon men dom sa ingenting.

Läkaren kom och tittade till mig med jämna mellanrum men inte så mycket hände.
Det började pratas om att ge mig medicin som skulle stanna av hela förlossningen så att jag skulle få vila men jag var tveksam. Ungefär klockan 01 på natten den 12.11 blev jag helt plötsligt inkallad på ett ultraljud, läkaren hade börjat bli orolig på rikitgt tydligen. Men ingenting ovanligt syntest där sas det men det blev fart på ändå. Jag fick lavemang ordinerat av läkaren och då förstod jag att han ville att det skulle gå snabbare.

Klockan 02:29 föddes Oliwer efter en otroligt enkel och lätt förlossning på 6 minuter. 
Han hade navelsträngen runt halsen ett varv och med det bortförklades allt som hade med att hjärtljuden hade försvunnit. Han rosslade också något otroligt mycket men de sa att han hade svalt en stor mängd fostervatten och sögs ren ur lungorna en gång och sen sa barnmorskan att jag skulle ge honom mjölk så skulle nog fostervattnet hostas upp med tiden. Allt var frid och fröjd men jag hade en konstig känsla i kroppen ändå. Försökte skaka av mig känslan och tror att jag delvis lyckades.

Vi fick åka tillbaka till vårat rum på avdelningen och sova över natten. 
Oliwer försökte äta flera gånger och fick nog i sig lite. Han rosslade något fruktansvärt men jag trodde på dem att det nog var fostervattnet som gjorde ljuden och att det skulle bli bra snart. 
Fast den oförklarliga oroskänslan fanns kvar...

Vi var lilla lyckliga familjen där, skickade ut meddelanden på morgonen åt nära och kära att Rasmus hade fått en lillebror och att vi mådde bra.



15 minuter efter det meddelandet blev Oliwer helt plötsligt blå och spydde upp all mjölk för att snabbt dra ner den i lungorna. Jag kastade honom upp och ner snabbt och plingade på klockan. Efter en tid som igen kändes som en evighet kom en sköterska glatt in och sprang snabbt iväg med Oliwer. Sa snabbt med en röst som inte alls lät så lugnande som hon försökte att han kommer just tillbaka, som ska bara suga bort slemmet ur halsen på honom.

Jag fick panik och började gråta. Timo försökte lugna mig men det gick inte. Jag sa, att allt är inte som det ska. Någonting e fel. Timo försökte skämta bort min oro, han trodde att det var hormonstörningarna som pratade. Det trodde kanske jag också, eller?

Men Oliwer kom inte tillbaka till vårt rum på bb.

Vi fick gå in och sitta med honom i övervakningssalen på bb i väntan på att barnläkaren skulle komma och se på honom. 
Jag satt med honom i famnen där i en stol och visste inte riktigt vad jag kände, tänkte eller vad jag skulle göra. Tillslut kom barnläkaren och Oliwer blev snabbt flyttad till barnavdelningen.
Nu är det en svart minneslucka för mig.
Jag minns att vi gick upp med honom till barnavdelningen efter en stund. Han hade fått en kanyl i sitt lilla huvud och såg så liten och ledsen ut. Mitt hjärta brast och jag visste inte om jag skulle få ha min lilla pojke länge till. Det pratades om revben som fattades, hjärtan på fel plats, lungor som inte fugerade, wet-lung, esofagusatresi, kotmissbildningar och en hel massa annat. Jag fattade fan ingenting. Rinde till min mamma som var hos oss med Rasmus och sa att de måste komma till barnavdelningen sabbt för Oliwer ska via Vasa och troligen vidare till Tammerfors och jag ville att Rasmus skulle få se sin lillebror åtminstone en gång. Visste inte om det skulle bli den första och sista eller hur det skulle gå. 

Så vi åkte till vasa centralsjukhus avdelning A8 efter ambulasen. Oliwer flyttades i kuvös dit.
Där fick vi ganska snabbt veta att Oliwer behöver opereras för esofagusatresi. Jag hade aldrig hört talas om det förut och när de förklarade att hans matstrup inte gick ända vägen till magsäcken fattade jag ingenting. kunde det vara så? Kan man födas på det sättet? va? va? va?

Så vi åkte till Tammerfors Universitetssjukhus den natten den 12.11.
Oliwer var på nyföddas intensivavdelning, VTO,  när vi kom dit. 
Med slangar och dropp och kanyler överallt, i ett rum fullt med kuvöser och pipande ljud från alla håll.
-Vi opererar honom i morgon sa en läkare.

Och vi fick sova i ett rum på avdelningen den natten, men jag kunde inte sova utan satt och höll Oliwer i handen tills morgonen.
Och jag förstod ingenting.
Absolut ingenting.
Men en enorm smärta och sorg hade tagit över min kropp.


***

Jag fortsätter en annan dag.
Det är en lång resa och många saker hann hända..