Ensamheten

Vi var på öppet dagis idag igen. Bakade bröd, filade och lekte. Oliwer fuck äta en mandarin eftersom det gått så bra sista tiden med dem och han älskar dem. 

Strax efteråt började han dregla väldigt mycket och skjortan blev väldigt blöt under hakan. Rosslade men var glad. 

Efter ca 20 minuter släppte det och han kunde smaka på sitt bröd och dricka lite.

Inget värre än så. Det gick bra och relativt smärtfritt. 

Men min rädsla. 

Den e en annan femma. 

Den etsar sig fast och jag fick kämpa ganska mycket med att hålla tårarna kvar innanför. 

Ryggen började värka och halsen drar ihop sig. Det blir lite svårt att andas och jag skulle bara vilja lägga mig ner i fosterställning och gråta. 

Vissa dagar bara önskar jag att jag hade ett trollspö som kunde fixa oliwer. Göra honom frisk. 

Så ensamt det är att sitta med så många andra småbarnsföräldrar och känna en avund på deras friska barn. Att sakna känslan av att inte veta hur det känns att ha ett svårt sjukt barn. Att inte veta hur det känns att sitta på barnintensiven bredvid sitt barn som kämpar för livet. 

Att få leva ett vanligt småbarnsliv utan mediciner, sjukhus och framförallt den dagliga rädslan över att mista sitt barn. 

Hemma hos oss

Här bor vi

Detta är vår matsal.. 

Köket..

Och vardagsrummet.. 

Ja, fast det är ju en helt annan cirkus att se allt på samma gång. Precis som vi alltid velat ha det! 

Ännu är inte renoveringen helt klar men det är inte så mycket kvar och det går ju att leva här nu :) 

Bara ljuset blir bättre ska jag fota fler rum. Vi har inte all el klar ännu heller så vissa rum har dålig belysning ännu.. 

Att sånt. 

Pusselbyggaren.

Han som älskar att bygga pussel!

Detta pussel bygger han ca 15ggr/dag nu. Det tar ungefär 4-5 minuter för honom att plocka ihop det. 

Från att inte vilja bygga någonting alls för fingrarna lyder inte riktigt till att göra det varje dag :) jag är så stolt över honom och hur gärna han vill lära sig! 

På onsdag ska vi på Talterapi. Denna gång inte för att öva på att svälja utan mera på att prata..eller nig att svälja också. Oliwer borde börja lära sig svälja sitt saliv så att han skulle ha lättare att prata. 

Det bli bra, vi har väntat länge på att slippa i Talterapi med honom. 

Jag vill bara skrika ut all jävla smärta. 

Är så trött på att försöka förklara Oliwers situation åt främlingar bara så att de ska låta dina barn leka med honom istället för att tro att han bär runt på något dödsfarlogt virus eller nåt.

Ja han hostar och rosslar mer eller mindre varje dag. Men han är ändå precis lika mycket i behov av vänner som era barn. 

Och det gör mig så otroligt ledsen att se hans förvirrade och ledsna ansikte varje gång någon vuxen reagerar negativt på hans hosta och rossel.

Det skär i mitt mammahjärta. 

2015

Hejsan! 

Nu har jag haft så lång blogpaus att det känns som om det kunde vara kul att fortsättalite här också. Eller kanske försöka om inspirationen finns vill säga. 

Vi lever och mår relativt bra alla fem. 

Efter en höst och vinter med renovering och sanering av huset som hade fått både fukt och mögelskada är vi igen hemma. 

Glada att få bo hemma men lite irriterade över att byggfirman inte gjorde sitt jobb klart utan i slutet började slarva och tillslut vägrade göra sitt jobb klart. 

Nu är vi så jävla trötta på att de försöker bortförklara sig så vi orkar inte ens ringa dem mera. 3 december skulle det vara klart men nej, det går inte att lita på byggnadsfirman alls. 

Barnen har varit längre perioder friska nu sedan det sanerades här. 

Sista dagarna före vi flyttade ut höll Oliwers på stryka med och jag sprang emot ambulansen med en blå pojke dom inte andades efter att bröd och saft aspirerades. Men det fixade sig och allt blev bra sen. 

Nu väntar vi mest på våren och att få slippa ut och fixa i vår Trädgård  :)