Strax efteråt började han dregla väldigt mycket och skjortan blev väldigt blöt under hakan. Rosslade men var glad.
Efter ca 20 minuter släppte det och han kunde smaka på sitt bröd och dricka lite.
Inget värre än så. Det gick bra och relativt smärtfritt.
Men min rädsla.
Den e en annan femma.
Den etsar sig fast och jag fick kämpa ganska mycket med att hålla tårarna kvar innanför.
Ryggen började värka och halsen drar ihop sig. Det blir lite svårt att andas och jag skulle bara vilja lägga mig ner i fosterställning och gråta.
Vissa dagar bara önskar jag att jag hade ett trollspö som kunde fixa oliwer. Göra honom frisk.
Så ensamt det är att sitta med så många andra småbarnsföräldrar och känna en avund på deras friska barn. Att sakna känslan av att inte veta hur det känns att ha ett svårt sjukt barn. Att inte veta hur det känns att sitta på barnintensiven bredvid sitt barn som kämpar för livet.
Att få leva ett vanligt småbarnsliv utan mediciner, sjukhus och framförallt den dagliga rädslan över att mista sitt barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar