vasa

den 30 november var dagen när vi fick besked om att Oliwer kommer att flyttas till vasa centralsjukhus, avdelning A8 för att lära sig äta själv före hemfärd.
Några timmar senare satt jag i ambulansen med lilla O påväg till vasa. Timo tömde vårt hostelrum och körde efter.

Jag hade ringt till Rasmus och berättat att vi kommer till vasa och att han äntligen ska få hålla i sin lillebror. Då visste jag inte om att vcs har som policy att sätta alla patienter i karanten när de kommer dit från ett annat sjukhus.
Besvikelsen var stor när Rasmus kom till avdelningen men inte ens fick komma in genom dörren utan blev tvungen att stå på andra sidan glasdörren och titta på lillebror genom glas.
En enorm ilska, sorg, förtvivlan tog ett starkt grepp om hela mig i det ögonblicket. Allt kändest så oerhört orättvist. Varför fick inte Rasmus krama om sin lillebror? jag kunde inte förstå och det gjorde så oerhört ont.

Andra dagen i vasa kom avdelningsläkaren Lena på morgonen för att träffa Oliwer och när hon kom nära oss ryggade hon tillbaka och utbrast förskräckt att "vad gör detta barn här? han har helt säkert en till fistel, han måste tillbaka till Tammerfors snabbt!".
Jag blev arg förtvivlad, rädd och jävligt förvirrad av hennes reaktion. Men nu började det verkligen mala på i mina tankar. tänk om hon hade rätt, varför låter han annars såhär mycket, varför kan han inte äta, varför sjunker saturationen så mycket?.. och tårarna rann varje gång vi vr ensamma Oliwer och jag. Jag försökte hålla dem inne men det gjorde alltför ont och jag var så rädd att mista min lilla pojke.

Efter tre dagar släpptes karanten och vi spenderade dagarna i ett familjerum tillsammans med Oliwer och Rasmus. Det var så nära familjeliv vi kom, tillsammans fick vi åtminstone vara alla fyra!
Vi kämpade med matningen och hurrade när Oliwer åt 5-10ml mjölk via munnen. Det lät som om vi höll på att dränka vår egen son men alla sköterskor sa att det var så det kunde låta och att det bara var för Oliwer att lära sig svälja rätt så skulle det nog gå bra. Så vi fortsatte att kämpa.

Efter några dagar hade Oliwers infektionsvärden sjunkit till 7 och läkaren bestämde att alla antibiotika skulle tas bort.
Helt plötsligt var Oliwer utan kanyler, vilken lycka när den sista togs bort! Äntligen skulle han slippa den smärtan.

en och en halv dag senare hade crp stigit igen och Oliwers mående förvärrades snabbt. Han blev igen sugen ren på slem regelbundet och andningen blev svårare och svårare. Han fick också grymma panikattacker när han inte fick alls någon luft och blev blå-grå.

8 december fick vi besked om att vi nästa dag skulle tillbaka till Tammerfors.
Vi var inte ens besvikna av bakslaget längre. Vi ville bara få tillbaka Oliwer till Tammerfors för bronkoskopi så att han skulle få den vård han behövde, så att han skulle överleva.

9 december åkte Oliwer tillbaka till Tays i ambulansen, vi efter i bil.
Skulle vi ha vetat hur grym den kommande veckan skulle bli skulle vi nog inte ha varit lika lugna. Men det var en lättnad att han slapp tillbaka till tays, där visste vi att de hade bättre möjlighet att hjälpa honom.

Sen började den hårdaste och svåraste kampen för Oliwer.
Andningen blev svårare och svårare och hans hudfärg var grå-vit av syrebristen.