tisdag 15 oktober 2013

Det syns inte på honom. 
Det syns inte utanpå. 
Detta kort är taget i söndags, 
I lördags slutade lördagsmyset akut med att jag roskade, bankade, gjorde allt jag bara kunde för att få bort en ananasbit som hade fastnat i oliwers matstrup. 
Han skrek först bara aj-aj-ajrn inom eninit accelerade det till att han blev blå, grå, lila. Andades inte, höll på att kvävas. 
Minuterna före ambulansen kom var förfärliga. Fruktansvärda. 

Han fick bort biten just före ambulansen kom. Och lyckligare har jag knappast varit. 
Vi kollade saturationen etc i ambulansen och jag berättade vad som hade hänt. 
Timo åkte sen med oliwer i ambulansen till akuten där de kollade så allt var ok. 
Oliwer fick nya mediciner för att klara sig bättre. 
Igår tog han son första dos flixitide hemma med inhalator. Ventoline är ännu i te testat för jag vill prata med barnläkaren först men stötte på en sur sköterska i telefon idag dom vägrade lägga in ringbud.
Så mycket humanare än spira på sjukhus är ändå inhalatorn! 


Nu hoppas jag att han ska få bli frisk igen och att inget någonsin mera fastnar i hans matstrupe. 
Lilla hjärtat ❤️❤️❤️ 
Sådär rädd var det länge sen jag senast var. Eller var det?
Känns som om vi ständigt lever på den sköra sköra tråden och att jag aldrig kan slappna av. Håller alltid ett öga på varje rörelse han gör, gör jag inte det händer sådana här katastrofer som också kan sluta på ett så förfärligt sätt så jag helst inte vill tänka tanken. 

Älskade älskade barn❤️ 

Och lilla Rasmus, som stod i fönstret och tittade när ambulans och brandbil pipade och blinkande kom till oss, körde iväg med hans älskade bror. 
Frågan när jag kom in med Ronja; kommer oliwer att fö nu?

Mitt hjärta brast då. Så rädd han är, så rädd för att förlora sin bror. Så liten och rädd. Vi kramades och grät och jag försökte få honom att tro mig när jag sa att oliwer nog kommer hem. Att han lever. 


Ne-e. De e inte lätt alla dagar. 




1 kommentar:

  1. hej

    jag heter emma och är nu 21 år. jag föddes med esofagusatresi, fick även en trakeomalaci då de var tvungna att sätta i en trak då ja inte kunde andas.

    Det fastnar ofta mat i halsen på mig, men jag får oftast bort det själv. Genom att trycka ned det (svälja luft och trycka på halsen) eller genom att försöka spy upp det.

    Har varit tvungen att vidga matstrupen väldigt många gånger, de första åren var det flera gånger per år. Nu gör jag det var tredje år om det inte händer någonting.

    Två gånger har det hänt att mat har fastnat och gjort hål på matstrupen. (hände i söndags natt sist) kommer nu bli långvarig på sjukhuset.

    för övrigt störs jag inte av min sjukdom, har dock astma och är hostig under höst/vintern. Men kan idrotta utan problem och behöver inte någon hjälp med någonting.

    Hoppas det går bra med din son!
    Hälsningar Emma

    SvaraRadera