Och dendär helvetiska, panikartade känslan man känner när det tar över 5 minuter för rådgivningstanten att hitta och höra hjärtljuden på lilla bebis.
Tankarna som hinner köra rally genom hjärna och tårarna som nästan hinner börja rinna.

Herrejävlar va jag blev rädd - igen!
Tittade Oliwer i ögonen och tänkte tyst "jag har ju åtminstone dej och Rasmus - vi klarar oss nog"
Sen rev det i hjärtat av tanken på att behöva berätta något så fruktansvärt åt Rasmus som redan har varit med om mer än vad som någonsin är nödvändigt för en storebror.

Sen bankade det till, bebis svängde på sig och sparkade argt till för doplern - ååååh!!!
luften kändes helt plötsligt lätt att andas igen och livet kanske inte behöver vara så fruktansvärt smärtsamt ändå, tänkte jag.