"var inte löjlig nu, Sandra"

"men oliwer mår ju så bra nu så inte finns det något du behöver oroa dig för nu"
"de e ju bara en endagsresa, det går nog bra - oroa dig inte"
"han ska ju bara på skopi, inte opereras"

Ja, jag vet att det inte blir bättre av att oroa sig.
Jag vet att det inte är något annat än en ynka gastroskopi.
Jag vet, jag vet JAG VET!!!!

Men de e mitt barn! inte dit eller dit eller dit! Inte ni som ska sitta där med era barn (de flesta som kommenterar har inte ens egna barn). Inte ni som har suttit på sjukhus i flera månader och inte vetat om ert barn kommer att överleva eller ej.
Inte era känslor, er rädsla, er trötthet eller er  ångest.
Kanske ni menar väl med era kommentarer.
För mig känns det bara som ett stort hånskratt, som om inte min rädsla och hans smärta är verklig. Som om han skulle njuta av att få kanyler satta överallt och sövas ner under skräck. Som om min rädsla och oro över att "tänk om matstrupen spricker eller han inte vaknar" inte är något att ta på allvar utan ska skrattas åt och löjligförklaras.

Så snälla, sluta av att försöka säga åt mig hur jag ska känna.
För mig river det sönder mitt hjärta varje gång oliwer behöver någon som helst vård, att se hans ångest gör att jag bara vill skrika åt läkarna och sköterskorna att de ska låta honom vara ifred - men det kan jag ju inte för jag vet att han behöver sin vård, sina mediciner och sina skopier. Men för det så gör det det inte till någonting lustfyllt och som jag gärna utsätter honom för.
Han har fått mer än sin beskärda del av fysik och psykisk smärta men ändå kommer han att få stå ut med oerhört mycket mera ännu genom sitt liv.