fick det knappt sovit i natt, låg bara och tänkte på en familj som har en tung tid både framför sig och bakom sig, men framför allt framför sig. Önskar jag kunde ge trösterika ord, lite styrka på vägen, lite hopp om en ljusare framtid men orden räcker inte riktigt till. Sen kom förstås egna känslor upp också, minnena från ifjol, hur lilla O kämpade för sitt liv och hur hjälplös jag kände mig just då. Vet därmed också på ett ungefär hur den andra mamman känner sig idag..önskar blott att hon ser ljuset i slutet av tunneln. fast tunneln kommer att vara längre än våran, men ljuset finns där!
Grymma öden men när man väl är genom de första chockerna så lugnar det sig lite grann. Lite i taget.
Och livet blir så mycket mera guldskimrande i kanterna när man vet hur skört livet verkligen kan va!