De dyker upp titt som tätt nu, minnena från i fjol. Känslorna av hopplösheten, av ångesten, smärtan, rädslan, ovissheten och sorgen.
Små glimtar in i det förflutna. Smärtsamma minnesbilder av gråt, smärta och ropen på hjälp i hans ögon.
För exakt ett år sedan kom jag in på LTO, lasten teho-osasto, i tammerfors, på morgonen. klockan var runt halv åtta på morgonen och Timo hade åkt bort med bilen så han kom senare.
När jag kom in på avdelningen och skyndade iväg mot rummet Oliwer låg i, blev jag glad över att slippa höra hans gråt före jag ens var in i rummet.
Orsaken visade sig snabbt.
Hans saturation hade sjunkit under 75% under natten så dom hade varit tvungna att sätta på andningshjälp åt honom. Med ansiktet fullt med slangar och remmar är det svårt att gråta.
Jag fattade det inte dirket, sköterskan höll på att byta blöja och hade tagit av den i 5 minuter för att se om han alls orkade andas själv. Men hon sa snabbt att den åker nog på tillbaka. Jag fattade inte riktit vad "den" var - inte före hon tog fram hela mackapären.
Oj, smärtan som rev till i hela kroppen när jag såg paniken i hans ögon när hon satte på den.
Smärtan som infann sig när jag på riktigt förstod hur nära stupet han stod. Hur brottom det verkligen var att få honom opererad igen.
hur svårt han hade det..
bara smärta..
vilken tur att vi inte visste hur mycket svårare det skulle bli före skutan vände.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar