relativt.

konstaterade i morse med Timo att i år har dagarna mellan den 12.11 och 1.12 i fjol kändes som flera månader, varje dag var en enda lång väntan och önskan om att lilla hjärtat skulle överleva sin kamp.
I år har dagarna mellan 12.11 och 1.12 gått i raserfart och vi har knappt märkt att de seglat så snabbt förbi.
Man växer väl in i vardagen, jag tycker inte att de e något konstigt med att sitta vid matbordet med lilla O i timtal medans föräldrar till perusfriska barn river håret av sig om det tar mer än 30min för barnet att äta klart..allt är så relativt.
Med Rasmus rev jag själv håret av mig vissa dagar när det tog mer än 15 min för honom att dricka upp sin 220ml välling, med Oliwer jublade jag om han orkade dricka upp 80ml mjölk på mindre än en timme de 9 första månaderna. Idag dricker han dock lätt 120ml välling på 15-30min och redan det känns hur enkelt som helst.

I morse vaknade jag dock av en skinande 5-åring som kom med tomtefångsten i högsta hugg och en lillebror som satt bredvid mig och helt plötsligt kom på hur man klappar i händerna!

Sen lyssnade jag på denna dikt igen och fällde några tårar.
Men jag ser det så tydligt nu, hur vackert holland verkligen är, guldskimrande, kärleksfullt, tacksamt och alldeles underbart det med!

Nu ska vi fortsätta med Oliwers frukost, första delen e klart. Gröten är äten, brödet tuggat och mariekexen mumsade.
Nu fortsätter vi med vällingen och en liten tupplur.
Senare idag ska Oliwer få smaka sin första köttbulle, hackad i små små bitar förstås.
Tankarna om att han kanske skulle kunna äta korv om några år far mellan varven genom skallen på mig också..men äh, de e väl ändå helt onödigt att riskera ändå när vi vet riskerna med just korv..

välli-time!