Jag var gravid och hade stora förväntningar och drömmar om hur det skulle bli att komma hem med vårt andra barn. Allt vi skulle göra, hur skönt det skulle vara att få ta det lungt och komma in i nya lugna vanor med två små troll hemma. Rasmus skulle vi sätta på halvtids dagvård så att han skulle få lära känna sin nya lillebror ordentligt och få vara med oss.
Så fint det var i mina drömmar och så annorlunda allting blev.
Jag började ana oråd redan några dagar före Oliwer föddes.
Två dagar före, den 10.11, slutade jag helt plötsligt känna fosterrörelser och åkte in akut för kontroll. Men allting var ok, han sparkade bara lite svagare så att jag inte kände det lika mycket.
Den 11.11 var det andra saker som hände. Förvärkarna satte igång sakta men säkert och tillslut efter flera timmar av tidtagning ringde jag till Timo och sa att vi får nog åka in till bb igen nu.
Förväntningarna var på top, samt ångesten över själva förlossningen satte igång ordentligt. (jag hade en relativt allvarlig ångest över den före.)
Men ingenting.
När jag fick sonderna påsatta och det började ritas sammandragningar, rörelser och hjärtljud blev det lungt i magen. Men efter en tid började sammadragningarna igen ändå och jag fick ligga kvar en stund till. Ingenting syntes på pappret, maskinen ritade inte en enda kurva men jag kände ju hur hela magen spände ihop sig med kraft.
Sjuksköterskan trodde kanske inte riktigt på mig och sa att dom snart skulle ta bort sonderna och att jag får åka hem och vila. Hon väntade dock en liten stund till - som tur var.
Efter en riktigt stark sammandragning försvann helt plötsligt bebins hjärtljud, de sjönk med fart och vägrade stiga på en tid som kändest som en evighet.
Minerna i sköterskornas ansikten berättade allt och läkare ringdes in.
Blodgrupp kollades och det pratades om akut snitt.
Men allt blev bra igen så det blev inget snitt.
men oron fanns kvar hos mig, starkt.
Jag slapp däremot inte hem, vilket jag var tacksam för, utan dom skrev in mig direkt och sa att jag måste vara under uppsikt.
Tiden gick och det kollades mycket hjärtljud på bebin men själva förlossningen värkade ha stannat av för värkarna fanns nog kvar men blev inte starkare utan fortsatte på samma sätt.
Några gånger under dagen hände samma sak igen, hjärtljuden sjönk med fart efter en sammandragning och varje gång det hände fick jag plinga på klockan så kom sköterskan och skrev upp det.
Oron fanns i deras ögon men dom sa ingenting.
Läkaren kom och tittade till mig med jämna mellanrum men inte så mycket hände.
Det började pratas om att ge mig medicin som skulle stanna av hela förlossningen så att jag skulle få vila men jag var tveksam. Ungefär klockan 01 på natten den 12.11 blev jag helt plötsligt inkallad på ett ultraljud, läkaren hade börjat bli orolig på rikitgt tydligen. Men ingenting ovanligt syntest där sas det men det blev fart på ändå. Jag fick lavemang ordinerat av läkaren och då förstod jag att han ville att det skulle gå snabbare.
Klockan 02:29 föddes Oliwer efter en otroligt enkel och lätt förlossning på 6 minuter.
Han hade navelsträngen runt halsen ett varv och med det bortförklades allt som hade med att hjärtljuden hade försvunnit. Han rosslade också något otroligt mycket men de sa att han hade svalt en stor mängd fostervatten och sögs ren ur lungorna en gång och sen sa barnmorskan att jag skulle ge honom mjölk så skulle nog fostervattnet hostas upp med tiden. Allt var frid och fröjd men jag hade en konstig känsla i kroppen ändå. Försökte skaka av mig känslan och tror att jag delvis lyckades.
Vi fick åka tillbaka till vårat rum på avdelningen och sova över natten.
Oliwer försökte äta flera gånger och fick nog i sig lite. Han rosslade något fruktansvärt men jag trodde på dem att det nog var fostervattnet som gjorde ljuden och att det skulle bli bra snart.
Fast den oförklarliga oroskänslan fanns kvar...
Vi var lilla lyckliga familjen där, skickade ut meddelanden på morgonen åt nära och kära att Rasmus hade fått en lillebror och att vi mådde bra.
15 minuter efter det meddelandet blev Oliwer helt plötsligt blå och spydde upp all mjölk för att snabbt dra ner den i lungorna. Jag kastade honom upp och ner snabbt och plingade på klockan. Efter en tid som igen kändes som en evighet kom en sköterska glatt in och sprang snabbt iväg med Oliwer. Sa snabbt med en röst som inte alls lät så lugnande som hon försökte att han kommer just tillbaka, som ska bara suga bort slemmet ur halsen på honom.
Jag fick panik och började gråta. Timo försökte lugna mig men det gick inte. Jag sa, att allt är inte som det ska. Någonting e fel. Timo försökte skämta bort min oro, han trodde att det var hormonstörningarna som pratade. Det trodde kanske jag också, eller?
Men Oliwer kom inte tillbaka till vårt rum på bb.
Vi fick gå in och sitta med honom i övervakningssalen på bb i väntan på att barnläkaren skulle komma och se på honom.
Jag satt med honom i famnen där i en stol och visste inte riktigt vad jag kände, tänkte eller vad jag skulle göra. Tillslut kom barnläkaren och Oliwer blev snabbt flyttad till barnavdelningen.
Nu är det en svart minneslucka för mig.
Jag minns att vi gick upp med honom till barnavdelningen efter en stund. Han hade fått en kanyl i sitt lilla huvud och såg så liten och ledsen ut. Mitt hjärta brast och jag visste inte om jag skulle få ha min lilla pojke länge till. Det pratades om revben som fattades, hjärtan på fel plats, lungor som inte fugerade, wet-lung, esofagusatresi, kotmissbildningar och en hel massa annat. Jag fattade fan ingenting. Rinde till min mamma som var hos oss med Rasmus och sa att de måste komma till barnavdelningen sabbt för Oliwer ska via Vasa och troligen vidare till Tammerfors och jag ville att Rasmus skulle få se sin lillebror åtminstone en gång. Visste inte om det skulle bli den första och sista eller hur det skulle gå.
Så vi åkte till vasa centralsjukhus avdelning A8 efter ambulasen. Oliwer flyttades i kuvös dit.
Där fick vi ganska snabbt veta att Oliwer behöver opereras för esofagusatresi. Jag hade aldrig hört talas om det förut och när de förklarade att hans matstrup inte gick ända vägen till magsäcken fattade jag ingenting. kunde det vara så? Kan man födas på det sättet? va? va? va?
Så vi åkte till Tammerfors Universitetssjukhus den natten den 12.11.
Oliwer var på nyföddas intensivavdelning, VTO, när vi kom dit.
Med slangar och dropp och kanyler överallt, i ett rum fullt med kuvöser och pipande ljud från alla håll.
-Vi opererar honom i morgon sa en läkare.
Och vi fick sova i ett rum på avdelningen den natten, men jag kunde inte sova utan satt och höll Oliwer i handen tills morgonen.
Och jag förstod ingenting.
Absolut ingenting.
Men en enorm smärta och sorg hade tagit över min kropp.
***
Jag fortsätter en annan dag.
Det är en lång resa och många saker hann hända..
