Efter många om och men, har jag nu, gjort perstopasta!
Rasmus är i extas..dock inte jag. Men jag får väl svälja och le och tänka på min purjosoppa som jag får sen på fredag ;)
Jag gillar egentligen pesto, men det kan lätt bli för mycket.
Timo verkar dock inte tröttna på´t heller, och Rasmus älskar pestopasta!
En gång i månaden får jag väl så lov att lida mig igenom deras val av mat då ;)
För att helt byta ämne tänkte jag meddela sådär bara nu då, att vi var på vårt sista ultraljud på förmiddagen idag. Allt ok, bebin växer som den ska..är inte stor och överviktig och bedrövlig som alla har trott hela graviditeten igenom. Nepp, liten och ungefär i exakt samma storlek som Rasmus var förutspådde herr läkare. Hoppas hoppas HOPPAS på att allt fortsätter att gå bra den sista månaden nu då..
Tänk nu! "bara" EN månad kvar tills vi e fyra här på videvägen! kan fan inte fatta det.. blir nervös bara av tanken..det har som gått upp för mig nu de senaste dagarna, att det verkligen e en lite människa som sprattlar på där inne i magen dygnet runt, hickar och torterar mina stackars revben.
Tredde kanske att det skulle kännas lite mera verkligt nu när man redan har ett barn, men icke! Exakt samma overklighetskänsla har förföljt mig genom hela graviditeten och jag kan som inte riktigt förstå hur det kommer att bli sen.
Jag är också väldigt rädd att min lilla busunge ska känna sig utanför, att han inte ska acceptera den nya lilla krabaten och att jag ska mista en del av den kontakt som jag har med Rasmus idag.
Vi har kommit varann så otroligt nära de senaste månaderna och jag vill verkligen inte tappa det vi har byggt upp. På samma gång vill jag ju ge lilla bebin exakt samma kärlek som Rasmus har fått, samma trygghet och samma närhet. Undrar om det är möjligt?
Var är den där instruktionsboken om livet nu igen när man behöver den??!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar