finito.

Jag tror jag har bestämt mig nu.
Slut på pumpandet. Jag orkar inte längre och det räcker ändå inte till heller, om jag skulle klara två dagar till så har jag tur men jag tänker inte ens försöka.
Fyfan vad detta är ångestladdat. Som ett stort nederlag, som ett misslyckande.
Dethär är inte en bild av mig själv som jag hade. Jag ger inte upp i vanliga fall. Jag är inte sån.
Men shit, jag orkar inte kämpa längre. Det finns annat jag behöver lägga mina krafter på. Som att orka vara en bra mamma åt de barn jag har, inte bara slåss med en jävla pump.

På barnkliniken sa dom att NAN1 skulle vara det bäst alternativet.
Jag har för flera månader sedan köpt hem både NAN1 och Nutrilon Omneo1 för säkerhetsskull.
så - NAN1 it is.
En portion modersmjölk finns kvar i kylen, thats it.

Och kom inte och säg att det inte e så farligt, att man inte måste om man inte vill och att det jag inte ska ta det så hårt.
Detta är en av de saker som är känsligast. Först att inte kunna amma, fan jag trodde jag skulle gå sönder, sen detta. Den närhet jag hade med Rasmus när han var liten, den närheten har jag inte med Oliwer och det gör så fruktansvärt ont. Som om han knappt vet att jag är hans mamma. Jag är väl bara en som tvingar i honom maten ur en jävla flaska.

Och jag sörjer den avsaknaden av närhet vareviga minut. Gråter varje dag och blir överlycklig om han ens en gång per dag tållar in sitt ansikte mot min hals.

Jag hoppas verkligen att han börjar klamra sig fast runt min hals snart, att han känner sig trygg med mig och vet att jag är någon som han kan lita på.

För idag är jag bara den som tvingar i honom mat och håller fast honom när andra sticker nålar i honom.
Och det är absolut inte den jag vill att han ska se mig som.

***

Skitdag