LTO - Lasten Teho-osasto

Oliwer var först på barnkirurgiska avdelningen LO9b men flyttades snabbt därifrån pga. sitt instabila tillstånd.

Ny avdelning, nya skötare, nya läkare.
En bestod, kirurgen Ritva Sihvonen.

Oliwer flyttades till LTO under helgen efter att hans saturation bara sjönk och sjönk och inte längre hölls över 85%. Han hade inte längre normal hudfärg utan skiftade mera i grå-blå-lila. Trött var han också.
Ungefär vid denna flytt började jag förstå att han kanske inte skulle klara sig. En otäck känsla kröp in i mig och vägrade släppa taget. Hoppet om att han skulle bli bättre försvann. Jag ville bara skrika och gråta men höll mig lugn, som vanligt.

Han kopplades åter till alla apparaterna och kirurgen Ritva samt avdelningsläkaren bestämde snabbt att han skulle ha mat-stop.
Så igen fik han all sin näring intravenöst. Nu strätade vi inte emot något alls längre heller utan insåg direkt att det var nödvändigt, jag blev faktist lättad när de sa att han inte fick äta längre.
En ny antibiotika sattes också på eftersom han hade fått en ny infektion med crp 85. Smärtstillande började också ges samt kalk, magnesium, magsårsmedicin osv.
Han behövde också extra syre för att få upp sin syresättning men saturationen ville ändå inte riktigt hållas bra..

På söndags morgonen när Timo och jag kom dit blev jag glad för han hade ingen syrgsmask på sig när vi kom, en sköterska.Sari, höll på att byta blöja på honom då. Hon sa lite försiktigt att han hade fått Sipap hela natten men jag förstod inte riktigt vad hon menade utan vara bara upprymd över att han orkade andas själv. Några ynka sekunder senare förstod jag vad Sipap var, Naalen, andningshjälp. Han klarade inte ens att hålla uppe syrenivån med extrasyre utan behövde hjälp med att puffa in och dra ut luften.
Platt fall.
Kommer han någonsin att kunna andas själv igen? Hur dålig e han egentligen?
Allt bara snurrade runt i mitt huvud och när jag fick Oliwer i famnen. med alla slangarna, knylerna och nasalen så visste jag inte vart jag skulle ta vägen.
Mitt lilla lilla barn, han var så oerhört svag och det rev i hela kroppen av att se honom så. Hans ögon skrek av smärta och hjälplöshet och jag kunde inte göra annat än hålla om honom och försöka ge honom någon slags styrka.
Jag kunde inte heller tillåta mig själv att gråta, hur mycket det änn sved bakom ögonen. Försökte med all kraft att le och avge positiv energi, allt så att Oliwer inte skulle bli rädd  eller känna av ångesten.

Han skulle på bronkoskopi på måndagen var det sagt. Men under söndagen så ringde anestesialäkaren till avdelningen och frågade Oliwers crp. Han kom inte ens ner för att titta på honom utan bestämde helt kallt att han var för bra i skick för skopi på åndagen så han flyttades fram på obestämd tid.
All luft gick ur mig när sköterskan Sari berättade det och hon såg lika uppgiven ut. Ritva blev förbannad och avdelningsläkaren sur. Jävla anestesialäkare.
Men med påtryckningar av Ritva fick vi tillslut tid till tisdagen till skopin.
Så vi väntade medans oliwer blev allt svagare...

Det var med oro men också lätnad som vi gick ned med Oliwer till anesti/operationssalen. Livrädda för narkosen (som e relativt farlig för spädbarn, speciellt för dem med andningssvårigheter.) Men vi visste också att bara de hittar felet så går det att fixa och förhoppningsvis så lätt som möjligt. Ritva gissade på för trång matstrupe men jag var rädd för en till fistel.

Minuterna, timmarna gick och väntan blev nästan outhärdig. Tillslut kom Ritva upp för att berätta hur det gått. Hon kom in genom dören och tvärstannade när hon såg oss och sa med en grymt nervös och bedrövad min att "jag vet inte alls hur jag ska berätta dethär.."

Fan, mitt hjäta hoppade först över några slag och sen kom paniken och katastroftankarna, vafan menade hon? hade han ine vaknat från narkosen? var e mitt barn? vad händer?

men hon lugnade mig snabbt. inte riktigt SÅ illa var det.
Oliwer hade bara en till fistel, troligen en re-fistel trodde de. Alltså att den de hade opererat bort skulle ha växt ut igen.För att vi verkligen skulle förstå allvarlet så hade Ritva ringt till helsingfors barnklinik vid meilahden sairaala. Vi skulle få åka med Oliwer till avdelning K6 på barnkliniken för att utföra en ännu större och svårare operation än den första han gick igenom.
- Då brast allt för några sekunder och all ångest och rädsla kom ut. Både Ritva och Sari kramade om mig i det ögonblicket (de får egentligen inte ens ta i hand med patienter eller anhöriga). De var även väldigt allvarliga och jag förstod att detta kommer att bli svårt, svårare än allt annat han behövt gå igenom. Ritva sa även att vi skulle vara berädda på att detta i värsta fall kunde ta mycket länge, hur länge ville hon inte säga men når jag frågade om hon pratade om månader svarade hon bara "länge".


Vi fick veta att vi skulle vara klara att åka efter ambulansen till barnkliniken redan nästa dag och att Oliwer skulle opereras om två dagar eller snabbare om det gick.

Oliwer kom upp från uppvaket en stund senare och vi fick åter kramas och pussa på lilla älsklingen.
Efter en stund kom Sari med tårarna i ögonen. Det hade kommit ett samtal från K6. De skulle inte ta emot Oliwer före nästa tisdag, operationen skulle kanske vara nästa onsdag.
Panik igen. Jag viskade panikartat till Sari att "han klarar ju inte en hel vecka till" och hon skakade bara på huvudet och försökte hålla tillbaka tårarna. Sköterskor ska ju inte göra så, men det kändes mänskligt bland alla kanyler och andningsmaskiner och hela jävla helvetet.

Sen kom ilskan.
Varför tänkte de låta min lilla pojke kvävas till döds? hur fan kunde dom? varför skulle inte han få leva? vem fan va dom att vägra ge honom chansen till liv??

Och igen blev vi tvungna att vänta.

Under tiden var det bara att försöka hålla Oliwer i liv och göra det så drägligt som möjligt. Slemsugningarna ökades och extrasyret hölls på dygnet runt. Han fick också adrenalinspira flera gånger per dag för att försöka hålla andningen igång.
På fredagen hade Oliwer crp 154 och en ny starkare antibiotika sattes på.
Operationsdagen flyttades också fram en dag. Måndag morgon skulle ambulansen med Oliwer åka till barnklinien i helsingfors.

Helgen var värst. Operationsdagen närmade sig men tiden gick alltför sakta och Oliwer blev bara svagare och svagare.
Lördag kväll började det komma ett pipande biljud från Oliwers lungor. På söndag kväll hade ljuden förstärkts och jourhavande läkare kallades in för att lyssna på honom. Det var infektionsläkaren som var på jour och hon lyssnade snabbt och såg sen nervöst upp på mg och sa "denhär pojken har helt säkert RS-virus".
Detta betydde helt kallt att Oliwer inte skulle kunna opereras på tisdagen, inte heller flyttas bort från LTO.


Inte på flera månader.
Labbet hade stängt för dagen så vi fick vänta till måndag morgon före de kunde ta ett snabbtest.

Den natten var ett rent helvete.
Både Timo och jag visste att chansen för att oliwer skulle klara ett rs-virus i detta skick i flera veckor-månader var minimal.
Jag ville inte ens tänka tanken.