Kom just hem från sjukhuset med Oliwer. Han mår mycket bättre nu igen och maten hålls någotsånärt inne. Han äter inte alls sin fulla matportion ännu men är åtminstone påväg uppåt igen så det borde väl gå vägen.
Det är lite svårt att säga vad det är som orsakar detta spyande, barnläkaren i jakobstad tror på maginfluensa medans kirurgen i helsingfors säger reflux.
Själv tror jag att det är en blandning av båda samt efterdyningar av skopin, bronkoskopin och dilatationen i tisdags.
Jag hoppas fortfarande att det inte ska visa sig att Oliwer lider av allvarlig Gastro-esofageal reflux syndrom.
Jag är däremot fundersam till varför risto (vår kirurg) säger varje gång vi pratar med honom att vi ska vara beredda på en till operation för att minska på refluxen. Detta ingrepp heter Nissen fundoplication och det är när man opererar in en "platta" vid magmunnen så att barnet inte kan kasta upp längre. Detta betyder förstås att personen som genomgått denna operation aldrig kommer att kunna kasta upp, halsbränna och dylikt brukar också bli väldigt ovanligt. Det är förstås det som är syftet med ingreppet eftersom en allvarlig reflux är väldigt smärtsam och gör ätande nästintill omöjligt.
Nåväl, Oliwers crp var bra, blodgaserna ok och inget virus hittades. Ett provsvar på en bakterieodling kommer svar på i början av nästa vecka så då får vi ringa och kolla upp det men det är en minimal risk att det ska synnas någonting i den.
Men vi e hemma nu, omskakade men glada och framförallt UTAN MATSOND!
Nu e de bara att hoppas på att oliwer orkar börja äta sin fulla ranson mat så att vi inte blir tvugna att åka in för att sätta in dendär förbannade matsonden..
(fast det e ju bra den finns när den behövs, men jag hoppas oliwer orkar kämpa)
Hoppas att Rasmus inte har hunnit bli alltför skärrad av Oliwers akuta sjukhusvistelse. Han lät väldigt ledsen och fundersam i morse när jag pratade med honom i telefon. Jag skickade just ett sms till dagmanna så att hon kunde meddela Rasmus att vi e hemma nu och att allt e bra så att han inte behöver vara orolig hela dagen utan kan ha kul med sina kompisar.
Han funderar väldigt mycket och jag försöker förklara så mycket jag bara kan så att han ska förstå. men det är förstås svårt när man inte vet själv hur det riktigt är eller kommer att bli. Men det viktiga är att vi får var tillsammans och att sjukhusvistelserna blir så få och korta som möjligt..utan dem blir vi väl aldrig men jag önskar att det åtminstone efter nåt år minskar och att läget blir stabilare. Tills dess får vi försöka göra det bästa av situationen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar