Skopi

Vi är på barnkliniken avdelning K6 igen med Oliwer för skopi och vidgning av matstrupen.

Han tunga kommer också att "klippas" så att den inte är så spänd samt lungorna kollas samt förstås re-fistel uteslutas igen.
Han har också diagnosen Trakeamalecia och det kommer att kollas upp igen lite nogrannare eftersom han börjar ha lite tungt att andas och det piper lite mera nu än för några veckor sen när han andas. Ja, och inte att förglömma, hans medvetslöshets incident.

Oliwer åkte ner i operationssalen för ca 15 minuter sedan. Ingreppet är ca 15-20 minuter och det är risto Rintala som utför det. Det är vi åtminstone glada för. Sen ska han in på uppvaket och först när han vaknat till efter narkosen kommer han upp på avdelningen igen så vi får vara med honom.

Det känns konstigt, jag tappar all kontroll varje gång han åker in genom dörrarna till op-salarna. Man vet ju inte alls vad som händer där och han har redan börjat reagera på ljudet som hörs när dörrarna öppnas. Han fick en panikartad blick denna gång när han hörde ljudet och de åkte in med honom. Känns inte så bra att inte få vara med tills han somnat men det finns inget annat val.

Nu är det bara att vänta då. Förhoppningsvis kommer någon läkare eller kirurg upp och pratar med oss också så fort som möjlligt så vi vet hur det gått och vad de gjort och hittat.

Och nej. Man vänjer sig aldrig med detta. Det blir inte lättare efter att man varit med om det några gånger.
Varje narkos är en risk, varje ingrepp en risk och varje dilatation en egen risk (matstrupen kan i värsta fall explodera). 
Det är vårt eget lilla barn som rullas in i salen, vårt eget lilla barn som får en hel hop med slangar och katetrar nertryckta i halsen och det känns rent ut sagt för djävligt. Att sen bara få sitta bredvid när han vaknat och har jävligt sjukt i halsen och får panik när han inte kan äta av smärta är fan inte heller någonting man vänjer sig med och som blir lättare efter några gånger. Det gör ONT som fan att se sitt eget barn ha ont.